Här kommer berättelsen om Helens resa till North Dakota i USA. Hela vårat äventyr började över ett år innan resan gick av stapeln med att Isabel Westman, Helens klasskompis från hippologen läste en artikel i Hästfocus. Denna artikel handlade om en familj som drev ett Conservancy för att rädda en hästras som härstammar från Sitting Bulls gamla krigsponnyer. Vi mailade denna familj o frågade om vi kunde få komma o hjälpa dom med hästarna under några veckor mot mat o husrum. De mailade tillbaka o lät väldigt positiva, så på den vägen blev det av. Vi reste över Atlanten den 15 september, mellan landande i New York o i Minneapolis innan vi slutligen kom fram till Bismarck där familjen hämtade oss. Vi fick bo tillsammans med svenskan Emma som skrivit artikeln vi läst i ett litet hus som vi kallade "Lilla huset på prärien" eftersom det var just på prärien vi bodde. I huset bodde också Seth som Emma gift sig med bara några dagar innan vi kom och Megan en kul dam i 50 års åldern bodde också i huset. Ägarna av farmen bodde inne i byn en bit bort. Första dagen med jetlag och allt började vi med att åka runt på vidderna o titta på o ID kontrollera en massa föl. Naturen var helt underbar, som Brösarpsbackar men milsvidder större. Inte ett träd så långt ögat nådde men en massa bete för hästarna. Farmen hade ca: 600 hästar som levde mer eller mindre som vilda i stora hägn där de kollades regelbundet och utfodrades vid behov. Vintertid tas de hem närmare farmen för att kunna utfodrar lättare då betet är knappert. Alla hästar var välmående och i gott hull och verkade må bra. Härom dagen pratade jag med Emma som bor där nu o de hade -40 grader en dag. Kallt men hästarna klarar det bra, de är ute året runt med knappt ett vindskydd. Något att tänka på när vi har tre täcken i 5 plusgrader på våra hästar. De klarar mer än man tror.

Under första veckan fick vi vara med o flytta hlera flockar mellan olika hägn för att betet börjat ta slut, detta gjordes med bil, fyrhjuling, motorcykel och ryttare. Riktigt häftigt att få vara med på. Vi tog också hem 10 hästar till farmen i ett gigantiskt släp som jag o Isa skulle tämja o rida in. Dessa hästar hade inte haft varken grimmor eller blivit hanterade alls. Hur ska nu det här gå tänkte vi? Vi satte oss i höbalarna som fanns i hagarna för hästar är ju alltid hungriga tänkte vi. Mycket riktigt hästarna åt runt
oss även om de var mycket skeptiska i början. Men efter några dagar gick det att röra o klappa några av dom, efter ytterligare några dagar hade vi grimma på 5 av hästarna. Sen gick allt väldigt mycket lättare. Leo som var en av ägarna till hästarna hjälpte oss lite o visade hur han brukade göra när han tämjde o red in hästar, väldigt lärorikt o kul att få ta del av. Vi jobbade med hästarna i ungefär 2 veckor efter att vi fått på dom grimmor o då kunde vi sitta upp på dom med sadel o allt. Det gick alltså snabbare än det brukar göra med våra hästar som är tämjda sen föl. Detta visar vilken lugn o stabil ras detta var som kunde smälta allt så snabbt.

  
Innan vi åkte från farmen hann vi bli omskrivna i lokaltidningen och en lokal tv kanal kom ut o filmade oss när vi red hästarna och intervjuade oss. De tyckte det var kul o lite konstigt att 3 tjejer från Sverige hittat ut till prärien. Sedan följde ett sorgligt farväl av jag tror världens vänligaste familj som verkligen lagt ner sin själ i dessa hästar och som tagit så väl hand om oss o gjort vår månad på farmen till nått vi alltid kommer att minnas. Vi lovar att en dag återvända för att rida in fler hästar och åka o rida hästarnas ursprungliga miljö The Badlands, Theodore Roosvelts nationalpark, som vi fick se från bilfönstret den här gången. Men det var ingen dålig syn med flera hundra Bisonoxar och Reindeers. Om ni vill gå in och läsa mer om dessa hästar så har de hemsida adress: www.nokotahorse.org

        
 
Efter våran farmvistelse blev det tyvärr inte så mycket mer hästar, men vi sprang faktiskt på en ranchtävling i Billings där de från hästryggen fångade kalvar i lasso och vallade in dom i olika fållor. De ställde också ut får o kor och aldrig har vi skådat så välskötta djur, tvättade o fönade blev de innan de skulle in ringen.
Efter detta åkte vi vidare till Denver och såg Foppas gamla lag Avalanch spela hockey. Sedan bar det vidare till mormonernas stad Salt Lake City.

  
Sen ville vi ha mer värme o drog snagt söder ut till Kalifornien. Firade Halloween i San Francisco o var utklädda till tusen. Efter det hamnade vi i en vindal i Napa Valley några dagar o provade viner och badade jacuzzi.
Sen tyckte vi det var dax för stranden o sol så vi åkte 12 timmar söder ut med Greyhoundbus till San Diego. Ett av våra favorit ställen med 100 m till stranden o en massa glada ungdomar som spelade gitarr o sjöng på gatorna. Här blev vi kvar i nästan 4 veckor. Efter ännu ett tråkigt farväl åker vi till allas Las Vegas o där får vi åka Limousin o dricka champange i ljuset av alla neonskyltar. Vi tog också en tripp till Grand Canyon, ett overkligt landskap som man inte riktigt kan tro är sant.
Som om det inte var nog med alla äventyr så hade vi ju bokat in att åka en sväng om Västindien o Aruba på vägen hem också. Oj, oj så skönt 35 grader i luften o 30 grader i vattnet. Vita sandstränder, goda drinkar och sallader. Vilken avslutning på en underbar resa!
Men det är inte slut än, efter 48 timmars resa hem så landar vi i Norrland o det är den 15 dec o en analkande jul. Ja, precis så som en jul skall vara, vit med 50 cm snö, köra snöskoter och åka skidor bakom vovven Adam som var mer än glad att träffa mig igen. Så hela resan avslutades med julfirande i 2 veckor med mina föräldrar o Isas familj i en sagovacker miljö.
Ja som ni nu förstått så har vi haft våra drömmars resa!